Handledningseffekten

Precis efter handledningen idag kändes det bra. Jag tog en kaffe och log. Förnöjt. När jag kom hem kändes det skit. Jag tog sju kaffe och log. Inte alls.

Varför detta? Undrar ni nu. (Inte, men jag ska berätta ändå.)
-Jo, serni. Den sedvanliga handledningseffekten gjorde comeback i min, på flera månader ej handledda, kropp. Det kom som en välbekant chock.

Ordförklaring: Handledningseffekten
Under en handledning presenterar man sitt, sina tankar. Man blir lyssnad på, ifrågasatt, omdirigerad. Man känner sig lite omtumlad, men nöjd. -Gud så bra! Jag utvecklades och nu vet jag precis hur jag ska göra, känner man. -Att jag inte såg förut, nu vet jag bättre. Lall lall, typ.

Men så lämnar jag byggnaden, går hem. Tystnad. Orden slår rot, retar.

Fan! Det var ju inte så jag ville. Menade. Varför presenterade jag mina tankar på det viset? Det kunde ju vilken rutinerad HDK-processtänkare som helst lista ut! Att de skulle nappa, peppa på idé nummer två, och såga nummer ett. När jag egentligen inte ville det. Rynka mellan ögonbrynen. Kaffe kaffe.

Åt helvete, jag tänker inte krysta. Hjärta och själ måste vara med mig. Det om något har jag väl lärt om mig själv under min tid på HDK.

...jag är i fas med min process jag känner det ilskan frustrationen fulorden flödar det är nog bra det ska nog ordna sig ska jag se lille vän tänka om tänka om tänker på en gammal bild den passar bra...


Det ordnar sig nog ska du se