Torslanda

Jag tog en buss till stadsdelen Torslanda. Solen sken, jag var glassugen och hoppades på att hitta en busshållplats nära hav att hoppa av vid.


Det gjorde jag!


Jag hittade vackra, väderbitna bryggor och fick lust att springa på dem. Men området sa åt mig att lägga band på mig, så jag taggade i stället. (Konstigt av mig att inte följa känslan, vad hände?)


Fin blev finare.


Jag undrade vems skjul jag föll för.

Sedan tog jag en buss vidare och hoppade av på ett torg. Allting såg nybyggt och lite snoffsigt ut.


Men anslagstavlorna var fint nötta.

Eftersom jag inte hittade någon glass vid havet, och inte ville äta glass på det stela torget, så blev det ytterligare ett busstop på vägen tillbaka. Jag slängde mig på bussens stoppknapp när jag såg orden "glassbar" på en skylt. Det var varmt och brummigt i lokalen, högst opretentiös inredning och hundra glassorter att välja mellan. Precis som Åhus Glassbar i Halmstad där jag alltid åt glass på väg hem från stranden om dagarna när jag var liten. Nostalginivån i Torslanda var plötsligt på topp. Dessutom erbjöd denna glassbar After Eight-kulglass. Min favorit som jag brukar passa på att köpa när jag är i Halmstad, för här i Göteborg har jag inte hittat den... förrän nu! Bara det är anledning nog för mig att åka tillbaka till Torslanda. -Ett rån med tre kulor after eight, tack!


En mindre härlig känsla var dock den som Torslanda gav mig när jag vandrade omkring i bostadsområdena vid havet. Det var som en känsla av att tränga sig på, inte höra hemma. Jag förminskade mig själv på något vis, sprang inte på bryggan. Ungefär som att jag befann mig på någon annans tomt utan lov, och att jag snart skulle bli "påkommen". Konstigt av mig men. När jag funderade över varför jag kände såhär obefogat konstigt, så tror jag att det har att göra med att verkligheten "där" känns långt ifrån min egen.

Husen var stora och såg påkostade ut. Själv bor jag i lägenhet.
Bilarna som svepte förbi var nya och blanka. Själv sveper jag omkring med mitt västtrafikkort.
Människor såg fräscht skärgårdiga ut, med randiga tröjor och lagom piffig uppsyn. Själv såg jag mest ut.

Det var som att luften sa Här kan inte vem som helst bo.
Luften hemma vid mig säger bara Hej.

Mitt Göteborg växer vidare.

Mitt Göteborg växer så det knakar! Det är en tillfredsställande känsla att, tack vare mina utflykter, få fylla i pusselbit efter pusselbit i takt med att mina känslor för staden växer. För närvarande ser mitt stadsdelspussel ut såhär:

Tynnered

Tynnered är en stadsdel jag tidigare aldrig varit i. Jag förväntade mig en lång färd, och försvann in i dagdrömmar om vyerna som svepte förbi utanför det smutsiga spårvagnsfönstret. Det var så många hyreshus överallt, och jag tänkte på att detta är hemma för så många människor, och själv har jag aldrig ens satt min fot här. Det kändes bra att jag skulle göra det nu!

Men efter bara några minuters färd från Frölunda Torg blev jag väckt ur mina tankar av spårvagnschaufförens röst i högtalarna. "Jaa... alltså, det här är ändhållplatsen, så samtliga resenärer måste gå av."


Förvånad av den korta färden från Frölunda steg jag av vagnen och möttes av nästa överraskning - någon slags gatufestival!


Bara några meter från ändhållplatsen bjöds det på tvärflöjtstoner och måleri.

Någon hade målat och ställt längsmed en vägg.


Det var mycket musik och socker i luften. Människor av alla storlekar hängde runt och verkade glada.

Frölunda

Stadsdelen Frölunda har jag en del minnen från, och jag känner samhörighet med området. Dels hamnade jag på Frölunda Torg lite då och då under tiden då jag bodde tillfälligt i Högsbo, och vid några enstaka tillfällen har jag tagit mig till Frölunda för ett bodypumppass. Mina minnen från området är således lite enahanda, men ändå befintliga. Nu åkte jag dit och spatserade omkring lite, ramlade över stadsdelens bibliotek som till min förtjusning hade en bok jag behövde men som inte fanns på stadsbiblioteket. Jag kände mig nöjd.


De bygger om vid Frölunda Torg. Mycket.

Det finns hisnande många höghus i Frölunda. Jag tänker på hur många som ryms där, en myllrande tanke.

Örgryte

Stadsdelen Örgryte känner jag redan en samhörighetskänsla till, bland annat eftersom jag har vänner som bor i primärstadsdelen Olskroken. Eftersom jag har många minnen från stadsdelen är pusselbiten redan färgad, men jag ville åka dit och promenera lite samt sätta upp en Tag. Sagt och gjort.

Redbergsplatsen.

Centrum

Stadsdelen centrum känner jag redan en connection med. Ända sedan jag var liten har det varit stan jag tänker på när jag tänker på Göteborg. Man åkte till Göteborg, och då var det stan man besökte för att shoppa och gå på Liseberg.

När jag sedan flyttade till Göteborg 2005 så tyckte jag att det var roligt att vara i stan. Fika om dagarna och gå ut om kvällarna med mina nya studentkompisar. Sedan dess har jag succesivt tröttnat på mycket av det jag först tyckte kändes nytt och kul, men visst är jag fortfarande i stan en hel del. Kanske främst för att min skola, HDK, ligger där, men också för att det ligger i "mitten" när man ska träffa någon från andra sidan stan över en fika. Det känns välbekant och vardagligt att vara i centrum.

Ett år bodde jag även i stan, vid Heden. Så jag har en viss hemmakänsla för centrum på så vis. Intryck av stadsdelen centrum har jag med andra ord gott om, men nu ville jag ut och sätta avtryck!


Domkyrkan.

Kungsgatan.


Avenyn.

Majorna

Stadsdelen där jag bor, Majorna. Det är där jag börjar min dag på morgonen, dit jag åker efter en skol- eller arbetsdags slut. Det är dit jag längtar när jag ibland bara vill hem. Jag gick en sväng och gjorde några avtryck. Det kändes bra.