Torslanda

Jag tog en buss till stadsdelen Torslanda. Solen sken, jag var glassugen och hoppades på att hitta en busshållplats nära hav att hoppa av vid.


Det gjorde jag!


Jag hittade vackra, väderbitna bryggor och fick lust att springa på dem. Men området sa åt mig att lägga band på mig, så jag taggade i stället. (Konstigt av mig att inte följa känslan, vad hände?)


Fin blev finare.


Jag undrade vems skjul jag föll för.

Sedan tog jag en buss vidare och hoppade av på ett torg. Allting såg nybyggt och lite snoffsigt ut.


Men anslagstavlorna var fint nötta.

Eftersom jag inte hittade någon glass vid havet, och inte ville äta glass på det stela torget, så blev det ytterligare ett busstop på vägen tillbaka. Jag slängde mig på bussens stoppknapp när jag såg orden "glassbar" på en skylt. Det var varmt och brummigt i lokalen, högst opretentiös inredning och hundra glassorter att välja mellan. Precis som Åhus Glassbar i Halmstad där jag alltid åt glass på väg hem från stranden om dagarna när jag var liten. Nostalginivån i Torslanda var plötsligt på topp. Dessutom erbjöd denna glassbar After Eight-kulglass. Min favorit som jag brukar passa på att köpa när jag är i Halmstad, för här i Göteborg har jag inte hittat den... förrän nu! Bara det är anledning nog för mig att åka tillbaka till Torslanda. -Ett rån med tre kulor after eight, tack!


En mindre härlig känsla var dock den som Torslanda gav mig när jag vandrade omkring i bostadsområdena vid havet. Det var som en känsla av att tränga sig på, inte höra hemma. Jag förminskade mig själv på något vis, sprang inte på bryggan. Ungefär som att jag befann mig på någon annans tomt utan lov, och att jag snart skulle bli "påkommen". Konstigt av mig men. När jag funderade över varför jag kände såhär obefogat konstigt, så tror jag att det har att göra med att verkligheten "där" känns långt ifrån min egen.

Husen var stora och såg påkostade ut. Själv bor jag i lägenhet.
Bilarna som svepte förbi var nya och blanka. Själv sveper jag omkring med mitt västtrafikkort.
Människor såg fräscht skärgårdiga ut, med randiga tröjor och lagom piffig uppsyn. Själv såg jag mest ut.

Det var som att luften sa Här kan inte vem som helst bo.
Luften hemma vid mig säger bara Hej.