skip to main |
skip to sidebar
Ibland tänker jag att hela livet är som ett spel, med dess olika förutsättningar och regler. Även livets pusselbitar är som små spel i spelet, och i allra högsta grad är också mitt projekt ett spel. Ett spel där stadsdelspusslet utgör spelplanen.
Spelregler
Mål: Att fylla hela pusslet med färg. För att lyckas med detta måste jag vinna samtliga pusselbitar.
Hur vinner jag pusselbitar? Genom att skaffa en känsla för pusselbiten i fråga. Då får den fyllas med färg enligt följande färgkoder:
Rosa - Hemmahörighetskänsla
Orange - Samhörighetskänsla
(Fler färgkoder kan komma att adderas under spelets gång.)
Anskaffning av känslor: Sker förslagsvis genom att följa receptet - Ta intryck och sätt avtryck.
Hur ska jag ta intryck? 
* Genom att känna in området och göra det som platsen har att erbjuda, göra det som faller mig in i stunden. (Göra något.)
* Ta fysiskt intryck genom att successivt fylla den nu så platta Plysch-Glenn med stoff från platserna. (Ta något som ej har tendens att förmultna, ruttna eller allmänt börja lukta illa.)
* Fotografera.
Hur ska jag sätta avtryck? 
* Placera ut minst en Tag (bilden) per område, gärna fler. Dessa har inget egentligt mottagarperspektiv, utan finns till för min egen skull som ett slags lager som ligger över mitt Göteborg.
* Fotografera
Reglerna är egentligen enkla och kan sammanfattas enligt följande:
* Åk till platserna.
* Ta något. Lämna något.
* Känn in och se hur det utvecklar sig...
Jag vill att mitt pussel ska bli ifyllt så att hela Göteborg blir färgglatt! För att lyckas med detta måste jag lära känna min stad bättre och skaffa mig någon slags samhörighetskänsla med Göteborgs olika delar. Först när en sådan känsla infunnit sig för en stadsdel får jag färglägga pusselbiten i fråga. Hur ska detta gå till?
Jag har tänkt på de pusselbitar jag "har". Varför har jag dem? Varför har jag inte de andra? Vissa av "mina" stadsdelar har jag bott i, och i någon har jag jobbat eller haft praktik... Men när jag tänker efter så känner jag att jag har fler stadsdelar än de jag hittills färgat rosa, även om jag kanske inte har dem lika mycket som de rosa. Men områden där jag upplevt något, områden som får mig att känna någon slags "connection"... Dem har jag också! Kanske inte så pass mycket att jag vill färga dem hjärtligt rosa, men orangea ska de vara! Ja, done deal.
Jag tänker på ett pärlprojekt jag gjorde förra sommaren då jag (kort sammanfattat) åkte till samtliga hållplatser längsmed spårvagnslinje åttas sträckning och limmade upp pärlkompisar. (Läs och se mer i min andra blogg här.) I och med pärlprojektet besökte jag platser där jag tidigare inte varit, vilket i stunden kändes både spännande och givande, men i efterhand har jag även känt att jag fått någon slags samhörighetskänsla till platserna. När områdena nämnts i olika sammanhang, eller när jag efteråt åkt förbi hållplatserna, så har jag känt connection. Det var där jag var. Där jag gjorde avtryck... Känsla. Helt enkelt.
Känslorna sedan pärlprojektet genererade dagens orangea bitar i Göteborgspusslet, och det gäller alltså nedanstående stadsdelar. (Med primärstadsdelar inom parentes.)
Lärjedalen (Hammarkullen, Hjällbo)
Gunnared (Angered)
Örgryte (Olskroken)
FrölundaAtt jag känner denna samhörighet till områdena tror jag är för att jag gjorde avtryck där. Jag besökte platsen, kände in och lämnade spår i form utav kärleksfulla figurer. Jag tog intryck och lämnade avtryck. Detta är ett recept jag tar med mig in i mitt nya projekt. Jag ska testa om det kan hjälpa mig att skaffa fler pusselbitar i min strävan om ett färgglatt Göteborg!
Idag hade jag enskild handledning med M. Det var bra och det jag fruktade infriades inte. Jag är inte ute och cyklar! Eller, jag är ju inte ute och cyklar, det visste jag. Men han/de kunde ju tyckt det. Och då hade jag haft ett problem. Men nu har jag inte det! Det är nästan så att jag vill göra en smiley. Ska jag ska jag? Jag gör det.
:)
Eftermiddagen gick i producerandets tecken, och när jag tänker efter gick jag nog runt med ett leende på käften där uppe i skulptursalen. (Fast egentligen var leendet mest orsakat av ett glatt besked som ägde rum vid lunchtid. Jag fick ett samtal som innebar så mycket vuxenpoäng att jag genast åldrades ett gäng år. Och jag gillar det.)
Plysch-Glenn har fått sällskap av figurgrejer som alla heter Tag. Och fler ska de bli. Rentav jättemånga, faktiskt. Materialvalet är ingen slump, nej. Pärlor är min grej, och de är mina grejer. Redo att greja med mig! Håll i hatten. (Jag förklarar dem en annan dag. Som en cliff-hanger som ingen bryr sig om men som känns bra för mig själv i alla fall.)
Igår sydde jag ett monster som heter plysch-Glenn. Han är platt och ser ingenting, lite som jag i förhållande till mitt Göteborg. Jag är platt som i att jag inte har så mycket fyllning, stoff, upplevelser. Jag känner inte min stad, kan inte se den. Min Göteborgssyn är smal, platt, blind.
Plysch-Glenn och jag. Jag och plysch-Glenn.
Under mina fem år som student har jag haft all praktik i mångkulturella områden, och jag bara älskar det! Barnen är helt fantastiska, och jag upplever en härlig dynamik i verksamheten. Nu när jag snart ska börja jobba är det där, och bara där, jag vill vara!
Något jag lagt märke till i "förorterna", är att många som bor där har uppfattningen om att de inte är en del av vår stad - Göteborg. De bor i Bergsjön (exempelvis), och åker till Göteborg, uttrycker de. Det har hänt flera gånger att jag fått visa på karta och förklara för barn att de bor i Göteborg, att "deras" stadsdel är en del av staden.
Att barn har den här uppfattningen känns som en tydlig markör på det utanförskap som segregationen i Göteborg innebär, och jag funderar över det här med att "bo" i sin stadsdel, och inte i sin stad. Det är inte konstigt att många människor känner så, men ledsamt. Hemskt. Hur ska vi få människor att känna sig delaktiga i samhället om de inte känner sig delaktiga i sin egen stad? Dessa tankar lägger grunden till mitt arbete.
Jag kommer att utgå från mig själv och mina känslor för mitt Göteborg. Är det min stad? Vilka stadsdelar är mina? Känner jag bara för stadsdelarna jag bott i? Kan jag vidga mitt "hemmabegrepp"? Detta är funderingar som jag ska undersöka i ett gestaltande arbete om min stad. Mitt Göteborg. Hur ser det ut?
För att visualisera mina tankar har jag gjort ett pussel av Göteborg där varje pusselbit är en stadsdel. Jag tänker mig att mitt Göteborg i dagsläget ser ut ungefär som på kartan. De rosa pussel
bitarna är stadsdelar som jag känner någon slags samhörighet med. I några har jag bott, några jobbat, haft praktik... Stadsdelar jag känner. När jag ser på mitt Göteborgspussel känner jag en viss tomhet. Så många ihåliga pusselbitar! Och ännu mer tomhet känner jag när jag tänker på de barn jag mött som inte ens vetat att de är en del av Göteborg. De har en pusselbit. En.
Jag har sju. Nu ska de bli fler. Hoppas jag.
Hej blogg. Jag har inte skrivit på ett tag för jag har inte velat. Så då har jag inte gjort det. Jag har isolerat mig, för jag har behövt jäsa ifred. I know, jag borde ha varit mer öppen, transparent, varpå jag hade kunnat få mer direkt respons. Kunde ha skrivit bara Hej eller nåt någon dag, eller dykt upp på en handledning och sagt Hej eller nåt. Men jag har inte velat. Så då har jag inte gjort det. Dåligt av mig men jag är en ganska dålig ibland, men vem är inte det, va va va!
Nej. Vad jag vill ha sagt är att jag ber om ursäkt, och med nedböjt huvud lovar jag att bättra mig på dokumentationsfronten. Och så en klyscha, men med innebörd, på det: Det är aldrig för sent! Hör mitt rop skalla, kamrater.
Well. Jag har dumpat "idé två", den som lärarna och gruppen peppade framför "idé ett". Nu känner jag att jag är redo att redogöra min idé, den jag jobbar med alltså. Den jag har dumpat låter jag vara ett outtalat mysterium, som aldrig ens fick se bloggens ljus.
Okej jag ska sluta jiddra och komma till sak. I ett enskilt inlägg. I morgon.
Min idé lockar mig inte att jobba dag och natt. Den får inte andra, vardagliga göromål att falla i glömska. 
Faktum är att den får mig att vilja rensa avlopp och sortera garderob. Såna saker. Samtidigt som jag gnuggar insidan av hjärnan med tops efter avgörande partiklar.
Nu ska jag ut och cykla, för det är sådant jag gör nu för tiden. Är ute och cyklar. Omkring.
Precis efter handledningen idag kändes det bra. Jag tog en kaffe och log. Förnöjt. När jag kom hem kändes det skit. Jag tog sju kaffe och log. Inte alls.
Varför detta? Undrar ni nu. (Inte, men jag ska berätta ändå.)
-Jo, serni. Den sedvanliga handledningseffekten gjorde comeback i min, på flera månader ej handledda, kropp. Det kom som en välbekant chock.
Ordförklaring: Handledningseffekten
Under en handledning presenterar man sitt, sina tankar. Man blir lyssnad på, ifrågasatt, omdirigerad. Man känner sig lite omtumlad, men nöjd. -Gud så bra! Jag utvecklades och nu vet jag precis hur jag ska göra, känner man. -Att jag inte såg förut, nu vet jag bättre. Lall lall, typ.
Men så lämnar jag byggnaden, går hem. Tystnad. Orden slår rot, retar.
Fan! Det var ju inte så jag ville. Menade. Varför presenterade jag mina tankar på det viset? Det kunde ju vilken rutinerad HDK-processtänkare som helst lista ut! Att de skulle nappa, peppa på idé nummer två, och såga nummer ett. När jag egentligen inte ville det. Rynka mellan ögonbrynen. Kaffe kaffe.
Åt helvete, jag tänker inte krysta. Hjärta och själ måste vara med mig. Det om något har jag väl lärt om mig själv under min tid på HDK....jag är i fas med min process jag känner det ilskan frustrationen fulorden flödar det är nog bra det ska nog ordna sig ska jag se lille vän tänka om tänka om tänker på en gammal bild den passar bra...
Det ordnar sig nog ska du se
bitarna är stadsdelar som jag känner någon slags samhörighet med. I några har jag bott, några jobbat, haft praktik... Stadsdelar jag känner. När jag ser på mitt Göteborgspussel känner jag en viss tomhet. Så många ihåliga pusselbitar! Och ännu mer tomhet känner jag när jag tänker på de barn jag mött som inte ens vetat att de är en del av Göteborg. De har en pusselbit. En.
Hej blogg. Jag har inte skrivit på ett tag för jag har inte velat. Så då har jag inte gjort det. Jag har isolerat mig, för jag har behövt jäsa ifred. I know, jag borde ha varit mer öppen, transparent, varpå jag hade kunnat få mer direkt respons. Kunde ha skrivit bara Hej eller nåt någon dag, eller dykt upp på en handledning och sagt Hej eller nåt. Men jag har inte velat. Så då har jag inte gjort det. Dåligt av mig men jag är en ganska dålig ibland, men vem är inte det, va va va!
