Torslanda

Jag tog en buss till stadsdelen Torslanda. Solen sken, jag var glassugen och hoppades på att hitta en busshållplats nära hav att hoppa av vid.


Det gjorde jag!


Jag hittade vackra, väderbitna bryggor och fick lust att springa på dem. Men området sa åt mig att lägga band på mig, så jag taggade i stället. (Konstigt av mig att inte följa känslan, vad hände?)


Fin blev finare.


Jag undrade vems skjul jag föll för.

Sedan tog jag en buss vidare och hoppade av på ett torg. Allting såg nybyggt och lite snoffsigt ut.


Men anslagstavlorna var fint nötta.

Eftersom jag inte hittade någon glass vid havet, och inte ville äta glass på det stela torget, så blev det ytterligare ett busstop på vägen tillbaka. Jag slängde mig på bussens stoppknapp när jag såg orden "glassbar" på en skylt. Det var varmt och brummigt i lokalen, högst opretentiös inredning och hundra glassorter att välja mellan. Precis som Åhus Glassbar i Halmstad där jag alltid åt glass på väg hem från stranden om dagarna när jag var liten. Nostalginivån i Torslanda var plötsligt på topp. Dessutom erbjöd denna glassbar After Eight-kulglass. Min favorit som jag brukar passa på att köpa när jag är i Halmstad, för här i Göteborg har jag inte hittat den... förrän nu! Bara det är anledning nog för mig att åka tillbaka till Torslanda. -Ett rån med tre kulor after eight, tack!


En mindre härlig känsla var dock den som Torslanda gav mig när jag vandrade omkring i bostadsområdena vid havet. Det var som en känsla av att tränga sig på, inte höra hemma. Jag förminskade mig själv på något vis, sprang inte på bryggan. Ungefär som att jag befann mig på någon annans tomt utan lov, och att jag snart skulle bli "påkommen". Konstigt av mig men. När jag funderade över varför jag kände såhär obefogat konstigt, så tror jag att det har att göra med att verkligheten "där" känns långt ifrån min egen.

Husen var stora och såg påkostade ut. Själv bor jag i lägenhet.
Bilarna som svepte förbi var nya och blanka. Själv sveper jag omkring med mitt västtrafikkort.
Människor såg fräscht skärgårdiga ut, med randiga tröjor och lagom piffig uppsyn. Själv såg jag mest ut.

Det var som att luften sa Här kan inte vem som helst bo.
Luften hemma vid mig säger bara Hej.

Mitt Göteborg växer vidare.

Mitt Göteborg växer så det knakar! Det är en tillfredsställande känsla att, tack vare mina utflykter, få fylla i pusselbit efter pusselbit i takt med att mina känslor för staden växer. För närvarande ser mitt stadsdelspussel ut såhär:

Tynnered

Tynnered är en stadsdel jag tidigare aldrig varit i. Jag förväntade mig en lång färd, och försvann in i dagdrömmar om vyerna som svepte förbi utanför det smutsiga spårvagnsfönstret. Det var så många hyreshus överallt, och jag tänkte på att detta är hemma för så många människor, och själv har jag aldrig ens satt min fot här. Det kändes bra att jag skulle göra det nu!

Men efter bara några minuters färd från Frölunda Torg blev jag väckt ur mina tankar av spårvagnschaufförens röst i högtalarna. "Jaa... alltså, det här är ändhållplatsen, så samtliga resenärer måste gå av."


Förvånad av den korta färden från Frölunda steg jag av vagnen och möttes av nästa överraskning - någon slags gatufestival!


Bara några meter från ändhållplatsen bjöds det på tvärflöjtstoner och måleri.

Någon hade målat och ställt längsmed en vägg.


Det var mycket musik och socker i luften. Människor av alla storlekar hängde runt och verkade glada.

Frölunda

Stadsdelen Frölunda har jag en del minnen från, och jag känner samhörighet med området. Dels hamnade jag på Frölunda Torg lite då och då under tiden då jag bodde tillfälligt i Högsbo, och vid några enstaka tillfällen har jag tagit mig till Frölunda för ett bodypumppass. Mina minnen från området är således lite enahanda, men ändå befintliga. Nu åkte jag dit och spatserade omkring lite, ramlade över stadsdelens bibliotek som till min förtjusning hade en bok jag behövde men som inte fanns på stadsbiblioteket. Jag kände mig nöjd.


De bygger om vid Frölunda Torg. Mycket.

Det finns hisnande många höghus i Frölunda. Jag tänker på hur många som ryms där, en myllrande tanke.

Örgryte

Stadsdelen Örgryte känner jag redan en samhörighetskänsla till, bland annat eftersom jag har vänner som bor i primärstadsdelen Olskroken. Eftersom jag har många minnen från stadsdelen är pusselbiten redan färgad, men jag ville åka dit och promenera lite samt sätta upp en Tag. Sagt och gjort.

Redbergsplatsen.

Centrum

Stadsdelen centrum känner jag redan en connection med. Ända sedan jag var liten har det varit stan jag tänker på när jag tänker på Göteborg. Man åkte till Göteborg, och då var det stan man besökte för att shoppa och gå på Liseberg.

När jag sedan flyttade till Göteborg 2005 så tyckte jag att det var roligt att vara i stan. Fika om dagarna och gå ut om kvällarna med mina nya studentkompisar. Sedan dess har jag succesivt tröttnat på mycket av det jag först tyckte kändes nytt och kul, men visst är jag fortfarande i stan en hel del. Kanske främst för att min skola, HDK, ligger där, men också för att det ligger i "mitten" när man ska träffa någon från andra sidan stan över en fika. Det känns välbekant och vardagligt att vara i centrum.

Ett år bodde jag även i stan, vid Heden. Så jag har en viss hemmakänsla för centrum på så vis. Intryck av stadsdelen centrum har jag med andra ord gott om, men nu ville jag ut och sätta avtryck!


Domkyrkan.

Kungsgatan.


Avenyn.

Majorna

Stadsdelen där jag bor, Majorna. Det är där jag börjar min dag på morgonen, dit jag åker efter en skol- eller arbetsdags slut. Det är dit jag längtar när jag ibland bara vill hem. Jag gick en sväng och gjorde några avtryck. Det kändes bra.

Biskopsgården

Jag tog en vagn till stadsdelen Biskopsgården. Jag har varit där tidigare, men då bara hoppat av en vagn och gått raka spåret enligt en karta hem till en vän. Jag har med andra ord aldrig förr sett Biskopsgården, så nu var det dags. Med Glenn i väskan började jag gå omkring...


Hamnade på ett torg.


Gav Glenn Biskopsgården-fyllning.

Gjorde ett och annat avtryck.

Såg en nedlagd köttaffär.

Gick i trappor.

Åkte spårvagn.

Efter att ha besökt Biskopsgården kände jag en viss förvåning över hur lite folk det rörde sig på gator och torg denna sena, soliga eftermiddag. Några ungdomar satt på en bänk och fnittrade, en och annan butiksarbetare stod utanför sin butik och påtade bland grönsaker eller sopade rent ingången. Och så en trevlig och informativ präst som jag plötsligt fann mig själv i en diskussion med. Om kyrkans logga. Bara en sådan sak. Lugnt, trevligt. Ja, hit kanske jag åker igen, vem vet! (Men vad ska jag göra då? Jobba, kanske.)

Lundby

Stadsdelen Lundby kände jag redan en viss connection till eftersom jag har ett och annat minne från området. Men jag ville ändå spendera lite oplanerad tid där, så jag åkte dit och flanerade runt Hjalmar Brantingsplatsen. Kände in området, gjorde ett och annat avtryck och tog ett gäng intryck. Såväl sinnliga som fysiska. (Stenar till Glenns kropp.)


Bussar, spårvagnar och fotgängare i ett enda virrvarr.
Och så Tag.

Förbjudet att beträda spåret.
Men annars hade jag inte kommit åt.

Det fanns många anslagsväggar runt Hjalmar.

Kärra-Rödbo

Jag tog en buss till ändhållplatsen i Kärra, som är en del av stadsdelen Kärra-Rödbo. Det var långt, men gick fort eftersom bussen körde fort, fort. Så fort att jag mådde illa, jag som inte ens är åksjuk annars.


Det fanns inte så mycket på ändhållplatsen. Men skyltar.


Och ett gatukök.

Med en eldoning utanför.


Som jag gjorde avtryck på, tada!

På gatuköket hade de inte vegetariska burgare. Men klassikern pommes med mos kunde de ordna!


På tillbakavägen åkte jag förbi Kärra centrum och lite allt möjligt, men bussen fick mig att må så illa att jag bara ville hem. Om det blir en nästa gång i Kärra så ska jag kolla upp alternativa färdmedel, den bussen krängde som inget annat! Blä.

Göteborg växer.

Mitt pussel ser nu lite annorlunda ut, tack vare de utflykter jag hittills gjort. Härligt att se Göteborg fyllas med färg!

Ny färgkod: gul!
Efter att ha besökt stadsdelen Styrsö (ön Asperö) så kände jag att stadsdelspusslet behövde en ny färgkod. Jag var i stadsdelen, men känner i efterhand ingen direkt connection när jag tänker på den. Gul får därför bli färgen för likgiltighetskänsla. (Vilket för mig betyder att jag varit där, men att jag behöver åka dit igen för att utveckla min relation till området.)

Färgkoderna i mitt spel har med andra ord utökats, och ser nu ut enligt följande:
Rosa - hemmahörighetskänsla
Orange - samhörighetskänsla
Gul - likgiltighetskänsla

Södra Skärgården

Jag tog en båt ut till Asperö som är en del av en stadsdel jag aldrig tidigare satt min fot i, Södra Skärgården. Utan en aning om vad ön hade att erbjuda började jag gå längsmed en asfalterad gångväg. Större vägar än så verkade inte finnas, då biltrafik ej förekom på ön. Det var så när som på folktomt, vilket kändes märkligt. När jag väl såg en människa såg människan mig tillbaka, om jag säger så. Jag undrade var alla var, han undrade vem fan jag var. Jag åkte hem.


Välkommen.

Jag såg fler båtar än människor.

Gjorde avtryck. Det kändes bra.

Hejdå ön.


Jag känner att jag gärna åker till Södra Skärgården igen, det var förvånansvärt smidigt att ta sig dit eftersom spårvagnskortet gällde på båten! Det var väldigt vackert på ön, och det är en härlig känsla att ta en båt ut till en ö över dagen. Men nästa gång tar jag med filt, picknick och ett gäng vänner!

Älvsborg

Jag tog vagnen ut till ändhållplatsen Saltholmen i stadsdelen Älvsborg. Med min picknickpåse på armen började jag promenera omkring för att se vart stegen skulle leda.


Gjorde avtryck på en båtskylt.


Tänkte att jag sätter mig ned en stund. Stunden blev till timmar.


Efter timmarna kändes platsen lite som min. Den hade gett mig härliga intryck och jag ville göra avtryck på den.


Sådärja.


Naturstruktur och plastfigur.


Självklart var Glenn med. Han solade tills han blev blek. Sedan fick han två snäckor i kroppen.


Efter att ha spenderat dagen i Saltholmen kände jag att jag fått en riktig frisk-luft-boost. Det vill säga trött i kroppen men energikick i knoppen. -Hit måste jag åka ofta! tänkte jag där jag satt på vagnen hemåt, med ett leende på läpparna och hud som luktade svagt av hav. Sistnämna, om något, är hemkänsla för mig som från hav-Halmstad är. Varför har jag inte åkt till Saltholmen oftare när det ändå är så nära? Det ska jag börja göra nu.